Utställning i den vackra Stenhallen i Borgholm, Hantverkargatan 18, i korsningen mot Storgatan, nära Apoteket .
Jag målar Sveriges natur i en personlig men väsentligen naturalistisk stil. Här visar jag ett tjugotal oljemålningar i lite större format (½-1 m2). Jag har känt en särskild kallelse att skildra den svenska skogen. Jag är övertygad om att den svenska folksjälen är starkt knuten till upplevelsen av skogen. (Det måste ha varit en sorg för ölänningarna att ön under långa perioder var avskogad.)
Jag studerade vid Konsthögskolan i Stockholm 1977–82. Jag har inte arbetat med konsten som försörjning, men genom åren har det ändå blivit en hel del gjort. Det som visas täcker väsentliga delar av hela min produktion från 1990-talet till idag. Det inkluderar förutom naturskildringarna några grupporträtt och en symbolmättad triptyk.
Utställningshallen delas med skulptören Mia Sjösten som gjort många fina fågelporträtt i glaserad lera.
Jag deltar hemma i byn Sätra, som ligger ungefär mitt i fyrhörningen Västland-Marma-Älvkarleby-Karlholm. Det är i LUGNET, f.d. missionshuset. Jag är gästutställare där hos Anneli Östersjö.
Sätraskogen, akryl på duk, målad ute i skogen, 70×113 cm
Jag visar målningar med anknytning till den norduppländska naturen. Målningen ovan från en plats inte långt från mitt hus. Det är nu tyvärr förstört efter avverkning. Skogen i Norduppland är hårt brukad. Det är slätt och morän och lättillgängligt för stora maskiner. Jag har dock lyckan att ha ett litet naturreservat inte så långt bort.
Anneli jobbar i en helt annorlunda kategori konst:
Pappersbrodösen Anneli Östersjö. ’Variabel X’ är en geometrisk färgexplosion i form av broderi på akvarellpapper. Krysset – den strikta formen – tillåter Anneli att brodera i till synes oändliga kombinationer. (Biblinord)
Konstrundan kan med fördel fortsättas i Karlholm några km norrut.
Jag visar en del av den utställning jag hade på Galleri Kaktus i december. Nu är det i caféet på Folkkulturcentrum i Hjorthagen (numera Hjorthagens Kulturhus). Det är fem större naturskildringar och plus denna som inte var med i december:
Borgholms Evergreen Band med Tommy Löbel på klarinett. Olja på duk. 100 x 80 cm.
Välkommen till utställning i adventstid med landskapsmåleri.
Vernissage fredag 15 December kl 17-20
Odengatan 48, Stockholm
Utställningen pågår 13/12 till 22/12
Det är en ganska kort utställningstid. Jag kommer att sträva efter att vara på plats alla dagar och hela tiden. Det är förstås lite festligt med vernissage, men det kan också vara trevligt att träffas när det är lite lugnare. Vill man vara säker på att jag är där kan man alltid ringa och fråga (070-45 48 789).
Öppet
onsd 13/12 hänger jag och håller öppet ungefär från kl 12 till 17
torsd 14/12 10-18
fredag 15/12 12-20
lörd – sönd 16-17/12 11-17
månd-torsd 18-21/12 10-18
fred 22/12 11-16
Galleri Kaktus ligger nära T-Rådmansgatan, diagonalt över korsningen med Sveavägen sett från Stadsbiblioteket och Hard Rock Café.
Jägare möter björn, olja på duk, 140×62 cm, 2013Månsken, olja på duk, 82×65 cm, 2013
Min granne Ida Westerberg i Nedra Sandby (nära Bredsättra, Öland) håller traditionsenlig stor skördefest sista helgen i September. Hon har en spännade installation i trädgården. Den är lite spöklik med dramatisk belysning i höstmörkret. (29/9 2023)
Min ”rondell-gräshoppa” (plywood, 2011) på Skördefest.
Jag hade också en mer traditionell utställning i garaget.
Utställning i garaget. Mina tavlor: ”Under det gamla pilträdet” och ”Borgholms Evergreen Band”.
Annars var det många andra fina saker i trädgården. Jag vet inte riktigt vem som gjort vad. Men här är några stämningsfulla bilder.
Spindeln står inom synhåll från gräshoppan. Den är gjord av trä och den vaktar sina ägg som är lysande glödlampor. (Konstnär, jag har inte namnet)Ett äppelträd klädd i mystiskt glödande klänning. Konstnär: ”Satanic feminist”Mest utomjordisk var nog denna andetrumpet som skälvde i vinden. Den hade också ett omänskligt ljud. Konstnär: vet ej.Fest i ladan.Levande musik med det lokala bandet.
Målad i januari-februari. Hunden Lemma och jag var ner till havet vid Nedra Sandby (strax söder om Bredsättra och Sikehamn/Kapelludden på Öland). I den grunda viken övervintrade en flock salskrakar som kan urskiljas i bilden. Man ser också svanar, vigg, knipor och skrattmås.
Kanske ser man referensen till Caspar David Friedrichs ”Munken vid havet” eller Tove Janssons sagor om muminpappan i ”Hattifnattarnas hemlighet” och ”Pappan och havet”?
Jag påbörjade målningen en vacker försommardag i trädgården vid mitt hus i Norduppland. Det var i början av juni. Grundmotivet är roten och buketten av stammar hos det största av några förvuxna pilträd. Idén är ”biologisk mångfald” och årstid.
De blåvioletta blommorna runt trädet är midsommarblomster, den blå till vänster ska vara akleja. Det finns smörblommor, getrams, ormbär mm. Hunden, vår japanska spets Lemma, har hittat en kopparödla. Koltrasten en daggmask. Det finns insekter, aurorafjäril, påfågelöga, amiral och skalbaggar. I verkligheten finns förstås väldigt mycket mer, men det ska ändå ge en känsla av livets mångfald, tänker jag.
Målingen slutfördes på Öland i juli för att kunna visas vid Sommarsalongen i Stenhallen.
Spelarna är Karl XII (vit) och Sabbatai Zevi (svart). Den hebreiska texten ska översättas ” Sabbatai Zevi, judarnas konung, Messias”.
Bakgrund: Efter det katastrofala slaget vi Poltava flydde resterna av den svenska armén till Turkiet. De slog sig ner i staden Bender som ligger i Transnistrien i nuvarande Moldavien. Det var ett område där också en stor mängd judar levde. Några årtionden tidigare hade en judisk sekt bildats kring en föregiven messias, Sabbetai Zevi. Sabbetai kunde under flera år färdas omkring och predika i Osmanska riket. Till slut gick han dock för långt när han av Sultanen krävde att få bli kung över Palestina, som då var en del av Osmanska riket. Sabbetai ställdes inför valet om halshuggning eller konvertering till islam. Han valde det senare. I hans efterföljd var det många andra judar som konverterade till islam för att skydda sig från förföljelse. I själva verket fortsatte de i hemlighet sina judiska gudstjänster och traditioner.
Sabbetai Zevi fick senare en efterföljare, Jacob Frank, som nobelpristagaren (2019) Olga Tokarczuk skrivit en biografi i romanform om. Läsningen av den har också varit inspirationskälla.
Karl XII kan inte ha träffat vare sig Sabbetai eller Jacob Frank. Sabbetai hade redan dött och Jacob Frank var inte född, men han kan mycket väl ha träffat anhängare till Sabbetai Zevi. Lite konstnärlig frihet får man ta sig.
Sabbetai Zevi och Jacob Frank har anklagats för att vara företrädare för en teologi som bygger på frälsning genom synd. De hängav sig åt att ”synda” bland annat genom att överträda judiska förhållningregler (Talmud) och ägna sig åt sexuella excesser. Tanken var att man måste först måste vara en syndare i behov av frälsning för att återlösningen skulle kunna bli så mycket härligare. Sabbatisterna var ”anti-Talmud” men hyllade Kabbala och Zohar. Somliga anser att Sabbatismen haft stort inflytande över Adam Weishaupt, grundare av Illuminatisekten inom Frimurarorden. Dessa läror sägs har levt vidare in i vår tid under namn som marxism, sionism, teosofi, satanism mm. Många ökända historiska ledare och många av världens idag ekonomiskt mäktigaste ”filantroper” anklagas för att vara frimurare och anhängare av en sådan tvärt-om-religion.
Sabbetais adjutant i målningen fick bli Jacob Rothschild (1936-). Karls adjutant kanske också är en nu levande person.
Övrigt: Tavlan visades första gången vid Alternativa Mediemässan i september 2020 och senare vid Bok- och Mediemässan i augusti 2022
Tekniskt: Undermålning i tempera och putridovitt (tempera+olja). Slutmålning i oljefärger. Slutfernissad 19/8 2022 med damarharts.
Triptyken, Det glada 10-talet, färdig för visning. Februari 2022.
Det glada 10-talet är ett bildskåp, som består av tre oljemålningar. Centralmotivet har undertiteln Sexuellt utopia (180×166 cm), den högra panelen heter Det nya folket (90×166 cm) och den vänstra panelen har undertiteln Taharrush gamea (90×166 cm). Titeln anspelar givetvis på uttrycket ”det glada 20-talet” om förra århundradet. Hela verket är en parafras till den tyske konstnären Otto Dix berömda verk Großstadt (Metropolis, 1928) som skildrar stämningen i Weimarrepublikens Tyskland. Vi vet nu att de efterföljande årtiondena kom med en dramatiskt annorlunda tidsanda.
Min beskrivning av verket
Triptyken Det glada 10-talet är ett försök att med tre ögonblicksbilder skildra stämningen i det förra årtiondet. Det var en tid när alla hämningar tycktes ha försvunnit, varje böjelse hade en färg på flaggan. Den påbjudna normen var att utmana tidigare generationers moralpraxis. Det fanns en baksida av detta som plötsligt bröt fram som ”metoo”-rörelsen. Ett annat smolk i glädjebägaren var också upptäckten av den till synes pandemiska utbredningen av pedofili.
Samtidigt som de privilegierade berusade sig utan tanke på morgondagen strömmande främmande folkslag över gränserna. Politiker gladde sig åt nya röster och förträngde effektivt att utomeuropeiska folkslag tog med sig aggressivt patriarkala värderingar.
Kulturkrocken ledde till ett långsamt stegrat lågintensivt krig om gaturummet. Kvinnor med nordiskt utseende utsattes för närmanden och sexuella övergrepp av i landet tidigare okänt slag. Förövarna drog fram i grupp och angrep ”svennehoror” och aningslöst oförberedda män.
Våld och motsättningar ökade också inom de olika etniska grupperna. Förorterna blev skådeplatser för mord och uppgörelser mellan olika kriminella gäng.
Även etniska svenskar kunde se med oförsonlig misstänksamhet på varandra. Det fanns svenskar som började förstå att man måste samla sig till försvar mot klanerna och gängen. När det var som värst efter ”flyktingkrisen” (invasionen) 2015 gjordes försök att bilda medborgargarden. Andra svenskar fruktade rasism och framväxande fascism som den verkliga faran. Det fanns kvinnor som hellre försvarade våldtäktsmännen än erkände något stöd från svenska män.
Hur blir 2020-talet? Det har inte börjat bra. Med pandemin som förevändning inskränktes yttrandefriheten. Opinionerna manipuleras av skrupelfria journalister. Demokrati blir alltmer bara en kuliss för att dölja den verkliga makten som utövas av stora övernationella företag och globala organisationer. Aldrig tidigare skådade övervakningssystem rullas ut med ”folkhälsan”, ”klimathotet” och kampen mot ”våldsbejakande” ideologier som motivation.
Vi är i stort behov av ärliga och välformulerade alternativ till försvar för den naturliga människan, personlig integritet, frihetligt näringsliv och sunda traditionsförankrade värden. Men det är bråttom, eliterna erbjuder sig att ”rädda oss” från klimatförändringar, sjukdom, fattigdom, åldrande och död med en global teknokratisk planekonomi som bygger på genetisk ingenjörskonst, artificiella intelligenser och rigorös övervakning.
Hur det går avgörs av dem som lever och verkar idag. Jag hoppas kunna måla en uppföljare om 2020-talet. Den kanske kan heta Återerövring och renässans.
Disclaimer
Jag har vid målandet använt foton av verkliga och ibland kända personer som modeller för att undvika stereotyper, men människorna i bilderna skall likväl uppfattas som typer eller skådespelare. Jag påstår inget faktiskt om de avbildade situationerna. Samtidigt får man medge att det inte heller är en ren slump vem som får representera vad. För säkerhet skull skriver jag nedan vilka som fått tjäna som modell.
Sexuellt utopia
Verkets centrala scen Sexuellt utopia föreställer en festlokal där rika män tar för sig bland lyxslampor och (krypto-) prostituerade kvinnor, män och barn.
Sexuellt utopia, centralbilden, olja 180×166 cm.
På scenen uppträder en ”babefeminist” (Beyoncé 1). Hon skrevar utmanande och utstrålar dominanssexualitet: Se, men inte röra! Hon gör ett halvt pyramidtecken med den fria handen för att antydningsvis signalera sin trohet till Kulten. Dansarna bakom som ser ut som demoner är hämtade från en musikvideo med Beyoncé.
Metoo
Strålkastarstrålarna pekar mot bildens mitt som på ögonblicket fångar en ”metoo”-situation. En aningslös vit flicka i sommarklänning (modell: Zara Larsson) är extatisk över att få dansa med en svart man. Mannen (modell: Cyril Ramaphosa) tar tillfället att nypa ”svennehoran” i bröstvårtan.
Rika män får vackra kvinnor
Till höger står en framgångsrik man (modell: Hollywood-mogulen Harvey Weinstein) som en sinnebild för en rik ”äcklig gubbe” med alltför mycket makt. På honom klänger en skådespelerska (modell: Qwyneth Paltrow som sedan blev utsatt för ”ofrivilligt” sexuellt närmande i ett av de första ”metoo”-fallet).
Till vänster ser vi en vansinnigt mäktig och förmögen man (modell: Klaus Schwab) omgiven av beundrande unga kvinnor. Trots sin ålder och otäcka utseende är rika män oändligt attraktiva, ett blott alltför typiskt kvinnligt hypergamt beteendedrag.
Kulten
Många menar att det i de innersta kretsarna, och inte minst i Hollywood, frodas en apokalyptisk kult, som har mer gemensamt med Baal-dyrkan och satanism än med klassisk kristendom eller judendom. I förgrunden till vänster ser vi en satanist (modell: Anton LaVey) som höjer en bägare och studerar de sexualiserat utklädda barnen till höger.
Kvinnan i regnrock i förgrunden (modell: konstnären Marina Abramowič) får representera pedofili och ockultism.
Batikhäxan
Bakom barnen sitter en fet kvinna med blått hår i knät på sitt prostituerade ”flyktingbarn”. Han ser ut att vara en hasar som längtar tillbaka till Afganistan.
Transpersonerna
Från höger i bilden kommer ett egendomligt par. Kvinnan ser grov ut och har påhängda bröst. ”Mannen” har å andra sidan kvinnliga drag.
Strax till vänster om den svarte mannen i bildens centrum tittar en storögd vinylfetiscist fram (modell: Nyamko Sabuni).
Trummisen uppe till höger är en referens till en liknande figur i Otto Dix målning. Trumpeterna är en referens till Madonnas extranummer ”Future” till Melodifestivalen 2019.
Det nya folket
Det nya folket, olja, 90×166 cm.
Med målningen till höger försöker jag skildra migrantinvasionen som på sikt innebär ett folkutbyte.
I bakgrunden står svenskarna i krogkön. Liksom den blonde mannen till höger fattar de ingenting. ”Hur kunde det bli så många?”
Svenskarna har inga direkta förebilder (de är ”stereotypiska”). Invandrarna har däremot i hög utsträckning specifika modeller (just för att undvika fördomsfulla stereotyper), men det är kanske inte hälsosamt att namnge dem jag använt som förebilder även om jag skulle kunna göra det. Jag kan nämna att killarna som gör high five längst fram är målade efter de dömda förnedringsrånarna Prince Kadjo och Montaser Edris.
Om invandringen får fortsätta kommer Sveriges befolkning att bytas ut. Etniska nordeuropeer kommer att bli bara en minoritet bland många andra.
De som bestämmer hoppas att etniska skillnader och motsättningar då ska smälta bort genom integration och rasblandning. Det tycks vara en sedan länge uttänkt strategi (Kalergiplanen) som en liten globalistisk elit följer för att göra folkens stora massa rotlös och lättmanipulerad.
Taharrush gamea
Taharrush gamea betyder ungefär att i grupp antasta en kvinna sexuellt. Vänster panel är en oljemålning på duk, 90×166 cm.
Taharrush gamea betecknar ett arabiskt kulturfenomen där en flock unga män omringar en ”hora” och tvingar sig på med intim beröring. Om det får fortgå utan omgivningens ingripande kan det eskalera till gruppvåldtäkt. Nyårsnatten 2015-16 fick många tyska och svenska flickor denna obehagliga överraskning. Media försökte mörka händelserna, men så kallad alternativmedia tvingade fram uppmärksamhet på fenomenet.
Systemtrogen media representeras i bilden av nyhetsankarna Cecilia Gralde och Anna Hedenmo. Mannen framför dem kan föreställa Morgan Johansson, Sveriges ”Bagdad Bob”.
I förgrunden kommer två unga män med knutna nävar för att rädda den stackars flickan. De får representera de försök till försvar som ändå uppbådades. Systemmedia framställde det som att det var svenskarnas ”rasistiska” reaktioner som var den stora faran och man fortsatte att förringa och förneka det grundläggande kulturkrocksproblemet.
Förebilden
Otto Dix, Großstadt (Metropolis), olja 1928,
Verket är en parafras på den berömda triptyken Storstaden (Metropolis) av den tyske målaren Otto Dix. Metropolis är en skarpt observerat samtidsskildring av Weimarrepublikens ”glada” 1920-tal. Det tyska 20-talet var en tid präglad av extrema klasskillnader. Å ena sidan var det tyska arbetande folket utblottat efter krigsförlusten, nedslagna revolutionsförsök, hyperinflation, arbetslöshet och förkrossad självkänsla. Å andra sidan hade somliga, inte minst judar, blivit vansinnigt rika genom att ha varit ”om sig och kring sig”. Man hade placerat sina pengar i guld och utländsk valuta och kunde under krisen köpa upp tyskars fastigheter och företag till löjligt låga priser. Samhällsmoralen var i upplösning. Enkla fattiga människor var ofta tvungna att prostituera sig för att överhuvudtaget få ihop till maten. Den ”sexuella frigörelsen” släppte alla hämningar. Den som hade pengar kunde köpa sig sexuella tjänster för att tillfredsställa varje tänkbart begär. Homosexualitet, sadism, pedofili frodades vid sidan om mäns vanliga utnyttjande av utsatta kvinnor.
Utanför kabarélokalerna på gatan trängdes krigsinvaliderna.
Tyskland var före första världskriget ett modernt mönsterland med en frihetlig kosmopolitisk kultur. Inte minst kunde judar fritt utöva sin religion och verka fritt inom ekonomi, något som inte kan sägas om situationen i Frankrike, Ryssland eller England.
Det (borde vara) lätt att föreställa sig det hat som vanliga tyskar kände gentemot judarna under 1920-talet. Bankirklanen Rothschilds hade sålt Tyskland till England för Palestina där de ville bygga judestaten Israel. Det var till stor del judar som ägde bordellerna och konstsalongerna och som levde demonstrativt utsvävande nattliv, hämningslöst hånande majoritetsbefolkning.
Det är inte det minsta konstigt att 30-talet blev ett hårdhänt försök att vända samhället rätt igen. Det är inte konstigt att det förödmjukade tyska folket vände sig till Nationalsocialismen för att få upprättelse.
Är det nu dags att göra upp med vårt ”glada” 2010-tal? Sällan har i alla fall ett decennieskifte varit skarpare och mer dramatiskt än det senaste.
Åke Blomdahl, mars 2022
1 Personerna på målning skall uppfattas som typer, även om det kan tyckas att någon liknar en levande person. Det är möjligt att det inte är en ren tillfällighet att jag använt fotografier av just dessa identifierbara människor som modeller, men det är viktigt att betrakta dessa som skådespelare i min uppsättning. Det ska inte ses som att jag anklagar någon som faktiskt ha utfört det som skildras. Jag tror t. ex. inte att Sydafrikas president någons faktiskt har nypt Zara Larsson i bröstvårtan.
