Det glada 10-talet är ett bildskåp, som består av tre oljemålningar. Centralmotivet har undertiteln Sexuellt utopia (180×166 cm), den högra panelen heter Det nya folket (90×166 cm) och den vänstra panelen har undertiteln Taharrush gamea (90×166 cm). Titeln anspelar givetvis på uttrycket ”det glada 20-talet” om förra århundradet. Hela verket är en parafras till den tyske konstnären Otto Dix berömda verk Großstadt (Metropolis, 1928) som skildrar stämningen i Weimarrepublikens Tyskland. Vi vet nu att de efterföljande årtiondena kom med en dramatiskt annorlunda tidsanda.

Min beskrivning av verket

Triptyken Det glada 10-talet är ett försök att med tre ögonblicksbilder skildra stämningen i det förra årtiondet. Det var en tid när alla hämningar tycktes ha försvunnit, varje böjelse hade en färg på flaggan. Den påbjudna normen var att utmana tidigare generationers moralpraxis. Det fanns en baksida av detta som plötsligt bröt fram som ”metoo”-rörelsen. Ett annat smolk i glädjebägaren var också upptäckten av den till synes pandemiska utbredningen av pedofili.

Samtidigt som de privilegierade berusade sig utan tanke på morgondagen strömmande främmande folkslag över gränserna. Politiker gladde sig åt nya röster och förträngde effektivt att utomeuropeiska folkslag tog med sig aggressivt patriarkala värderingar.

Kulturkrocken ledde till ett långsamt stegrat lågintensivt krig om gaturummet. Kvinnor med nordiskt utseende utsattes för närmanden och sexuella övergrepp av i landet tidigare okänt slag. Förövarna drog fram i grupp och angrep ”svennehoror” och aningslöst oförberedda män.

Våld och motsättningar ökade också inom de olika etniska grupperna. Förorterna blev skådeplatser för mord och uppgörelser mellan olika kriminella gäng.

Även etniska svenskar kunde se med oförsonlig misstänksamhet på varandra. Det fanns svenskar som började förstå att man måste samla sig till försvar mot klanerna och gängen. När det var som värst efter ”flyktingkrisen” (invasionen) 2015 gjordes försök att bilda medborgargarden. Andra svenskar fruktade rasism och framväxande fascism som den verkliga faran. Det fanns kvinnor som hellre försvarade våldtäktsmännen än erkände något stöd från svenska män.

Hur blir 2020-talet? Det har inte börjat bra. Med pandemin som förevändning inskränktes yttrandefriheten. Opinionerna manipuleras av skrupelfria journalister. Demokrati blir alltmer bara en kuliss för att dölja den verkliga makten som utövas av stora övernationella företag och globala organisationer. Aldrig tidigare skådade övervakningssystem rullas ut med ”folkhälsan”, ”klimathotet” och kampen mot ”våldsbejakande” ideologier som motivation.

Vi är i stort behov av ärliga och välformulerade alternativ till försvar för den naturliga människan, personlig integritet, frihetligt näringsliv och sunda traditionsförankrade värden. Men det är bråttom, eliterna erbjuder sig att ”rädda oss” från klimatförändringar, sjukdom, fattigdom, åldrande och död med en global teknokratisk planekonomi som bygger på genetisk ingenjörskonst, artificiella intelligenser och rigorös övervakning.

Hur det går avgörs av dem som lever och verkar idag. Jag hoppas kunna måla en uppföljare om 2020-talet. Den kanske kan heta Återerövring och renässans.

Disclaimer

Jag har vid målandet använt foton av verkliga och ibland kända personer som modeller för att undvika stereotyper, men människorna i bilderna skall likväl uppfattas som typer eller skådespelare. Jag påstår inget faktiskt om de avbildade situationerna. Samtidigt får man medge att det inte heller är en ren slump vem som får representera vad. För säkerhet skull skriver jag nedan vilka som fått tjäna som modell.

Sexuellt utopia

Verkets centrala scen Sexuellt utopia föreställer en festlokal där rika män tar för sig bland lyxslampor och (krypto-) prostituerade kvinnor, män och barn.

På scenen uppträder en ”babefeminist” (Beyoncé ¹). Hon skrevar utmanande och utstrålar dominanssexualitet: Se, men inte röra! Hon gör ett halvt pyramidtecken med den fria handen för att antydningsvis signalera sin trohet till Kulten. Dansarna bakom som ser ut som demoner är hämtade från en musikvideo med Beyoncé.

Metoo

Strålkastarstrålarna pekar mot bildens mitt som på ögonblicket fångar en ”metoo”-situation. En aningslös vit flicka i sommarklänning (modell: Zara Larsson) är extatisk över att få dansa med en svart man. Mannen (modell: Cyril Ramaphosa) tar tillfället att nypa ”svennehoran” i bröstvårtan.

Rika män får vackra kvinnor

Till höger står en framgångsrik man (modell: Hollywood-mogulen Harvey Weinstein) som en sinnebild för en rik ”äcklig gubbe” med alltför mycket makt. På honom klänger en skådespelerska (modell: Qwyneth Paltrow som sedan blev utsatt för ”ofrivilligt” sexuellt närmande i ett av de första ”metoo”-fallet).

Till vänster ser vi en vansinnigt mäktig och förmögen man (modell: Klaus Schwab) omgiven av beundrande unga kvinnor. Trots sin ålder och otäcka utseende är rika män oändligt attraktiva, ett blott alltför typiskt kvinnligt hypergamt beteendedrag.

Kulten

Många menar att det i de innersta kretsarna, och inte minst i Hollywood, frodas en apokalyptisk kult, som har mer gemensamt med Baal-dyrkan och satanism än med klassisk kristendom eller judendom. I förgrunden till vänster ser vi en satanist (modell: Anton LaVey) som höjer en bägare och studerar de sexualiserat utklädda barnen till höger.

Kvinnan i regnrock i förgrunden (modell: konstnären Marina Abramowič) får representera pedofili och ockultism.

Batikhäxan

Bakom barnen sitter en fet kvinna med blått hår i knät på sitt prostituerade ”flyktingbarn”. Han ser ut att vara en hasar som längtar tillbaka till Afganistan.

Transpersonerna

Från höger i bilden kommer ett egendomligt par. Kvinnan ser grov ut och har påhängda bröst. ”Mannen” har å andra sidan kvinnliga drag.

Strax till vänster om den svarte mannen i bildens centrum tittar en storögd vinylfetiscist fram (modell: Nyamko Sabuni).

Trummisen uppe till höger är en referens till en liknande figur i Otto Dix målning. Trumpeterna är en referens till Madonnas extranummer ”Future” till Melodifestivalen 2019.

Det nya folket

Med målningen till höger försöker jag skildra migrantinvasionen som på sikt innebär ett folkutbyte.

I bakgrunden står svenskarna i krogkön. Liksom den blonde mannen till höger fattar de ingenting. ”Hur kunde det bli så många?”

Svenskarna har inga direkta förebilder (de är ”stereotypiska”). Invandrarna har däremot i hög utsträckning specifika modeller (just för att undvika fördomsfulla stereotyper), men det är kanske inte hälsosamt att namnge dem jag använt som förebilder även om jag skulle kunna göra det. Jag kan nämna att killarna som gör high five längst fram är målade efter de dömda förnedringsrånarna Prince Kadjo och Montaser Edris.

Om invandringen får fortsätta kommer Sveriges befolkning att bytas ut. Etniska nordeuropeer kommer att bli bara en minoritet bland många andra.

De som bestämmer hoppas att etniska skillnader och motsättningar då ska smälta bort genom integration och rasblandning. Det tycks vara en sedan länge uttänkt strategi (Kalergiplanen) som en liten globalistisk elit följer för att göra folkens stora massa rotlös och lättmanipulerad.

Taharrush gamea

Taharrush gamea betecknar ett arabiskt kulturfenomen där en flock unga män omringar en ”hora” och tvingar sig på med intim beröring. Om det får fortgå utan omgivningens ingripande kan det eskalera till gruppvåldtäkt. Nyårsnatten 2015-16 fick många tyska och svenska flickor denna obehagliga överraskning. Media försökte mörka händelserna, men så kallad alternativmedia tvingade fram uppmärksamhet på fenomenet.

Systemtrogen media representeras i bilden av nyhetsankarna Cecilia Gralde och Anna Hedenmo. Mannen framför dem kan föreställa Morgan Johansson, Sveriges ”Bagdad Bob”.

I förgrunden kommer två unga män med knutna nävar för att rädda den stackars flickan. De får representera de försök till försvar som ändå uppbådades. Systemmedia framställde det som att det var svenskarnas ”rasistiska” reaktioner som var den stora faran och man fortsatte att förringa och förneka det grundläggande kulturkrocksproblemet.

Förebilden

Verket är en parafras på den berömda triptyken Storstaden (Metropolis) av den tyske målaren Otto Dix. Metropolis är en skarpt observerat samtidsskildring av Weimarrepublikens ”glada” 1920-tal. Det tyska 20-talet var en tid präglad av extrema klasskillnader. Å ena sidan var det tyska arbetande folket utblottat efter krigsförlusten, nedslagna revolutionsförsök, hyperinflation, arbetslöshet och förkrossad självkänsla. Å andra sidan hade somliga, inte minst judar, blivit vansinnigt rika genom att ha varit ”om sig och kring sig”. Man hade placerat sina pengar i guld och utländsk valuta och kunde under krisen köpa upp tyskars fastigheter och företag till löjligt låga priser. Samhällsmoralen var i upplösning. Enkla fattiga människor var ofta tvungna att prostituera sig för att överhuvudtaget få ihop till maten. Den ”sexuella frigörelsen” släppte alla hämningar. Den som hade pengar kunde köpa sig sexuella tjänster för att tillfredsställa varje tänkbart begär. Homosexualitet, sadism, pedofili frodades vid sidan om mäns vanliga utnyttjande av utsatta kvinnor.

Utanför kabarélokalerna på gatan trängdes krigsinvaliderna.

Tyskland var före första världskriget ett modernt mönsterland med en frihetlig kosmopolitisk kultur. Inte minst kunde judar fritt utöva sin religion och verka fritt inom ekonomi, något som inte kan sägas om situationen i Frankrike, Ryssland eller England.

Det (borde vara) lätt att föreställa sig det hat som vanliga tyskar kände gentemot judarna under 1920-talet. Bankirklanen Rothschilds hade sålt Tyskland till England för Palestina där de ville bygga judestaten Israel. Det var till stor del judar som ägde bordellerna och konstsalongerna och som levde demonstrativt utsvävande nattliv, hämningslöst hånande majoritetsbefolkning.

Det är inte det minsta konstigt att 30-talet blev ett hårdhänt försök att vända samhället rätt igen. Det är inte konstigt att det förödmjukade tyska folket vände sig till Nationalsocialismen för att få upprättelse.

Är det nu dags att göra upp med vårt ”glada” 2010-tal? Sällan har i alla fall ett decennieskifte varit skarpare och mer dramatiskt än det senaste.

Åke Blomdahl, mars 2022

1 Personerna på målning skall uppfattas som typer, även om det kan tyckas att någon liknar en levande person. Det är möjligt att det inte är en ren tillfällighet att jag använt fotografier av just dessa identifierbara människor som modeller, men det är viktigt att betrakta dessa som skådespelare i min uppsättning. Det ska inte ses som att jag anklagar någon som faktiskt ha utfört det som skildras. Jag tror t. ex. inte att Sydafrikas president någons faktiskt har nypt Zara Larsson i bröstvårtan.