Det finns verk som inte passar in riktigt. Det kan vara svårt att hitta ett tillfälle när det är läge att visa dem. En som stått länge i ladan är denna som jag målade 1990. Det är länge sedan, sett ur en enskild människas livsperspektiv. Jag var far till två små flickor. Vi hade nyss flyttat till Härnösand där Margareta skulle arbeta i två år som AT-läkare. Det var för mig en tid när ansvar för de mina kändes oerhört direkt. Ungdomens eftersträvade sorglöshet måste lämnas. Att ha barn innebär också att man har tagit ställning för livet och framtiden i en vidare och djupare mening.

Jag var aktiv i Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet. Att vi har ett stort ansvar för naturen och det biologiska livets fortbestånd har varit med mig hela livet, men var nu blev det om möjligt ännu viktigare.

Ute i världen vändes allt på ända. Några år tidigare hade hotet om kärnvapenkrig och atomvinter varit något högst sannolikt. Nu rasade världskommunismen som ett korthus. Domedagsklockan vreds tillbaka en halvtimme. Kanske skulle världshistorien rentav snart ’ta slut’ med liberalismens och kapitalismens oomstridda seger. Men svavelsyra regnade, ozonhålet växte, befolkningsexplosionen fortsatte och sälarna dog av oförklarad anledning. Girighet var dygd. Allt var långt ifrån grönt och rosenrött.

För mig gick det också inåt, till ett existentiellt avgörande. Livsgåtan måste lösas!

Jag mediterade regelbundet med en grupp knuten till den Liberala Katolska Kyrkan, och intensifierade det tillsammans med Stockholms Zencenter. Jag förde vid sidan om det en diskussion med en Hare Krishna präst. Finns det någon som verkligen har personlig erfarenhet? Kan man själv lära sig? Går det att åtminstone subjektivt och personligen verifiera någon översinnlig verklighet?

Jag tog det på allvar.

Ingen av dem jag frågade visste något. Trots deras försäkringar om att idogt mediterande var en närmast vetenskaplig metod att personligt uppleva den översinnliga verkligheten, kunde ingen berätta om mer än vaga känslor och drömbilder. Alla litade till någon så kallad helig skrift. ’Hare Krishna’-gurun mediterade flera timmar om dagen men kände sig likväl tvungen att vända och vrida på varje sats i Bhagavadgita. När Zenmästaren i slutet av en veckolång seshin började babbla om astrologi fick jag nog.

Religion är bedrägeri och självbedrägeri. ”Jag är ateist!”, tänkte jag.

Det var i den andan jag målade Den tomma tronen.

Jag var alltså 35 år, visserligen förläst på religiösa skrifter, men ändå ganska okunnig om västerländsk traditionell symbolism. Jag vill verkligen understryka detta, så att ingen tror jag sålt min själ till någon sekt.

Tronstolen har en faktisk förebild. Den är förmodligen en avsedd för en frimurarmästare.

Högra panelen är målad med renässansmålaren Masaccios Utdrivningen ur paradiset som förebild, men figurerna är helt annorlunda belysta. I bakgrunden skymtar stubbar på ett kalhygge. Den handlar om skuld och ansvar för den naturförstörelse som våra livsaktiviteter oundvikligt leder till. Vi har drivit oss själva bort från det oskyldiga naturtillståndet.

Flickan i vänstra panelen har en förebild hos William Blake. Hon är plågad av tvivel och skam. Självsvälten kramar långsamt livet ur henne. I bakgrunden syns nedre delen av en babylonisk relief, en sinnebild för patriarkal makt. Det tragiska med religiös moral är att den drabbar de bästa, ärligaste och mest samvetskänsliga människorna. Vanliga tjuvar och råskinn är oemottagliga, trots att det egentligen är dem man skulle vilja se plågade av skam och skuld.

Den osynlige konungen

Det är riskabelt att laborera med symboler. Starka symboler har flertydig betydelse och inte sällan historisk belastning.

Under senrenässansen, barockperioden, var det populärt med s.k. vanitasstilleben. Man målade en samling föremål med symbolisk betydelse. Man excellerade i stoff och texturer. ’Modellen’ flyttade inte på sig och konstnären hade gott om tid. Kranier, vissna blommor, brutna kvistar, klockor, ruttna frukter betydde (typ) ”Allt är förgängligt”, livet är för kort, allt är i slutänden meningslöst. Ett släckt ljus signalerade guds frånvaro. Ett tänt ljus däremot visade Guds osynliga närvaro.

Jag tänkte när jag målade ganska konkret att människor tänt ljusen för att skapa en högtidlig stämning. Människor projicerar sina fördomar och drömmar om gudar. Människor skapar gudar där inga finns. Så tänkte jag.

Men ljusen fladdrar till och med, precis som om en osynlig varelse just passerat. Målningen signalerar definitivt närvaro. Det är alltså fullt rimligt att lika gärna läsa målningen som en trosbekännelse. Gud är osynlig men finns och har makten.

Stolen är krönt av Davidsstjärnan och strax under finns en relief med det allseende ögat. Stjärnan markerar givetvis det abrahamitiska traditionerna, det ögat är en symbol för Gud härskaren som används av Frimurare och Illuminati.

H.G. Wells har skrivit en bok, Den osynlige konungen. Det är inte en sci-fi-roman utan H.G. Wells personliga religiösa uppfattning. Det finns högst konkret en osynlig makt som agerar politiskt målmedvetet i toppen av en makthierarki menade Wells. Det är inte gud-skaparen. Om skaparen vet vi inget säger Wells. Detta är något mycket likt den gammaltestamentliga Jahve, judarnas stamgud. Han är inte ’god’, han eftersträvar makt. Han använder sitt utvalda folk som en armé för att erövra och behålla världsherravälde.

Det kan tyckas som en ganska udda och säregen religion, men det har sedan länge funnits mer eller mindre hemliga sällskap som faktiskt skulle kunna sägas delar Wells föreställning. En kuslig sak är att många av världens mäktigaste – idag likaväl som historiskt – har anknytning till sådan kult.

Jag har inga lojaliteter till frimureri, varken nu eller i början av 1990-talet. Likväl skulle min triptyk mycket väl ha kunnat passa in en sådan kontext.

Åke Blomdahl, 2024